Sedan jag fick bröstcancer för fyra år sedan och Patric drabbades av prostatacancer märker jag att jag ofta tänker i värsta tänkbara scenarier när någon blir sjuk eller får någon åkomma. Det kanske inte alltid märks utåt, men det är en känsla jag bär med mig hela tiden. Erfarenheterna har satt sina spår, och den känslan är inte lätt att skaka av sig.

Som en del av cancerbehandlingen fick jag också påbörja en femårig kur med antihormonella tabletter. Det första året med tabletterna hade jag inte några större problem, vilket fick mig att känna mig lyckligt lottad. Under den tiden besvärades jag egentligen bara av värmevallningar och nattliga svettningar, något som fortfarande håller i sig.

Men sedan började problemen på allvar. Jag fick ont i olika leder, och både ryggen och höften blev allt sämre. Jag utvecklade benskörhet och märkte att mitt arbetsminne försämrades och kände mig alltmer svullen i kroppen. Under årens lopp har jag bytt medicin flera gånger, och i februari fick jag ytterligare en ny behandling. Jag blev så glad eftersom den till en början kändes betydligt bättre än de läkemedel jag fått tidigare. Men den känslan skulle visa sig vara kortvarig.

Nu känner jag helt enkelt inte igen min egen kropp. Jag som har varit någorlunda smal hela livet har fått en enormt svullen mage som vägrar ge med sig. Först trodde jag att jag skulle kunna styrketräna bort den, men när det inte fungerade började jag se över mina matvanor. Då insåg jag att jag faktiskt äter väldigt bra och alltid har gjort det. Jag har svårt att se vilka förändringar jag skulle kunna göra i kosten för att påverka situationen.

Jag får nog se mig besegrad av tabletterna för den här gången, förhoppningsvis har jag bara ett år kvar med dem. Den dagen behandlingen är över åker champagnen fram, och då ska det firas ordentligt. Fram till dess är det bara att ta det onda med det goda!

Den här klassiska övningen i ”kaptain chairs” sägs vara en av de mest effektiva magövningarna för att aktivera både rectus abdominis (”sexpacket”) och de sneda magmusklerna (obliques) på sidorna av bålen. Jag gillar verkligen den här övningen. Musklerna dyker upp överallt, utom just på den adress där sexpacket skulle levereras.

Förra veckan lyckades Sofie ta sig hela vägen till sin första anställningsintervju, något som nästan får ses som en otrolig bragd med tanke på den hårda konkurrensen. De flesta utannonserade tjänsterna är dessutom vikariat, samtidigt som varje tjänst lockar ett stort antal sökande och antalet lediga tjänster är begränsat.

Osäkerheten har varit påtaglig eftersom hennes nuvarande vikariat löper ut redan på fredag, och skolan där hon arbetar har inga nya lärartjänster att erbjuda. Därför kom dagens besked som en fantastisk lättnad och glädje. Sofie fick jobbet hon sökte och börjar sin nya tillsvidare anställning som lågstadielärare i augusti.

Efter månader av engagemang, tålamod och hårt arbete känns det extra roligt att se att allt slit har gett resultat. Nu väntar en välförtjänt sommar och en spännande nystart till hösten. Stort, stort grattis Sofie!

Nu när det har ordnat sig för Sofie, med både arbete och bostad, har ett lugn infunnit sig inom mig. Det känns som att jag äntligen kan släppa taget lite och lita på att hon kommer att hitta sin egen väg. Inte heller André och Corinne behöver jag oroa mig för längre, även de har arbete och ett tryggt hem. Det är en fin känsla att se barnen stå stadigt på egna ben och skapa sina egna liv. Jag kan inte låta bli att känna både stolthet och glädje över allt barnen åstakommit.

Nu ska jag bara njuta av de första riktigt härliga sommardagarna på landet, med de ljusa kvällarna, den spirande grönskan och alla ljuvliga dofter. Snart är det dags för skolavslutningar, och då är det dags för ”Den blomstertid nu kommer” som verkligen hör till årstiden och har en förmåga att väcka minnen även långt efter att man själv lämnat skolbänken. Inte nödvändigtvis längtan efter läxor och prov, men efter förväntan, frihetskänslan och vetskapen om att en hel sommar låg framför en och allt det som hör sommaren till.

I veckan ska jag traditionsenligt sätta upp Sofies egengjorda sommarlovsskylt, den som genom åren har suttit på alla möjliga dörrar. Den bär med sig många minnen och berättelser från skolavslutningar som passerat. Traditionen lever vidare, även nu när skolavslutningen inte längre gäller vare sig barnen eller mig själv. Skylten kommer upp, sången spelas, sommaren börjar och vissa saker får vara precis som de alltid har varit.

Under veckan fortsätter jag med målningen av verandans ute- och inneväggar. Det tar sin tid, men det kommer att bli riktigt bra när det väl är färdigt.

För tänk vad lite färg kan göra stor skillnad. Den pärlgrå nyansen har gett verandan en betydligt varmare och mer ombonad känsla. Nu återstår bara att måla taket vitt och sätta upp några lister, sedan är projektet förhoppningsvis i mål.

I fredags åkte jag och Patric till Nacka, Patric skulle till sin tandläkare i det området. Mitt på Nacka strands torg åt jag den godaste hamburgaren jag någonsin har ätit.

Hamburgestället heter ”Funky Chicken Food Truck” och har utsetts till Sveriges bästa burgare flera år i rad av Burgerdudes och rankas även som en av världens bästa smashburgare.

Kön var enorm och höll sig lika lång under hela tiden vi var där. Vi fick vänta nästan 30 minuter på hamburgarna, men det var verkligen värt det.

I går var det Sveriges nationaldag, och den firade jag och Patric med en sillunch på verandan på landet.

Jag älskar verkligen de här flaggorna, de kommer jag använda mycket framöver.

Jag blir själv kvar på landet nästa vecka medan Patric åker hem för att arbeta. Tyvärr ser väderprognosen inte särskilt lovande ut, men det är ju inget man kan påverka. Oavsett känns det skönt att få stanna kvar här några dagar till. Just nu är jag faktiskt ganska less på stadslivet och ser fram emot lugnet och att bara få vara.

Som tradition får alla våra barn en present och ett restaurangbesök av oss när de tar examen. Corinne och Simon firade vi på bistro Sud, André på Moldau, och nu hade turen kommit till Sofie. I det härliga sommarvädret promenerade vi ner till Thaibåten på Södermalm, där vi firade hennes examen med god mat och ett mycket trevligt sällskap, tyvärr saknades Simon.

Hm, vad ska vi beställa?

Lika som bär!

Thaibåten var jättemysig, och solen strålade från en klarblå himmel. Det var så härligt att samla familjen och få dela varandras framgångar tillsammans. Stämningen var på topp och hjärtat fylldes av både stolthet och tacksamhet. Jag känner mig så lyckligt lottad som har världens finaste barn och man.

Patric har inte mått bra alls sedan han drog ut två visdomständer i början av förra veckan. Som om det inte vore nog blev han dessutom matförgiftad i torsdags. Sedan dess har han varit helt ur form, stackaren, men oturen bara fortsatte. När vi kom ut till landet i fredags slog han huvudet i ett plåttak och blodet forsade bokstavligen från såret i huvudet

Det blev ganska dramatiskt, men som tur var var såret bara ytligt och läkte snabbt.

På lördagen bestämde vi oss för att ta en tur med båten. Vi tog med oss den nyinköpta flaggan och fäste den snyggt och prydligt intill motorn. Men Patric kunde inte låta bli att trycka gasen i botten, och när båten väl kom upp i full fart försvann flaggan spårlöst… Efter det såg vi den aldrig igen.

I veckan fick jag hem en vinglashållare som vi monterade på undersidan av hyllan som Patric har byggt till altanen. Det blev verkligen jättefint och gav altanen lite mer karaktär.

Mina vinglas passade perfekt!

I går blev jag firad på mors dag med fika och vackra blommor, och jag blev så glad!

Den här veckan är jag kvar i stan, men sedan kommer jag att tillbringa mycket tid på landet. Jag längtar verkligen dit, till lugnet, naturen och möjligheten att bara skrota runt och njuta av sommaren. Det ska bli skönt att ta dagarna som de kommer och ta vara på de ljusa sommarkvällarna.

Patric kommer att försöka arbeta från landet så mycket som möjligt i stället för att sitta på ett stekhett kontor i stan. Han tar med sig kostymen dit, så att han snabbt kan hoppa i den om han behöver rycka ut till ett möte eller ett uppdrag. Eftersom han är egenföretagare har han svårare att vara helt ledig, men på det här sättet kan han ändå få lite av det bästa från två världar, arbeta när det behövs och samtidigt njuta av lugnet på landet.

Jag tycker att det är så svårt att komma på vad jag ska laga för luncher nu när jag och min hemmastuderande dotter äter hemma tillsammans varje dag. Idéerna börjar verkligen ta slut. Förr älskade jag att laga mat och gjorde det gärna fram tills jag började arbeta heltid. Efter det svalnade matintresset successivt och Patric tog över mer och mer i köket. Numera är det han som verkligen brinner för matlagning, han bläddrar i kokböcker, följer Michelinkockar på nätet och inspireras ständigt av nya rätter och tekniker.

Jag lagar fortfarande en del mat, men oftast utan den där riktiga glöden. Det är egentligen bara när det gäller högtider som passionen vaknar till liv igen, då går jag all in, och det älskar jag. Till vardags känns det däremot mest som något som bara måste göras.

Annars tycker jag mycket om att gå ut och äta, och det gjorde jag häromdagen tillsammans med mina vänner. Maarit hade föreslagit ett ställe i Vasastan där vi möttes upp för en lång och väldigt trevlig lunch.

Jag läste att Trump under sin mandatperiod har hotat, eller faktiskt attackerat, minst 15 länder. I de länderna bor över en tiondel av världens befolkning. Det betyder alltså att ungefär var elfte människa på jorden åtminstone någon gång har hunnit tänka: “Undrar om Trump tänker ge sig på oss också?” Helt galet egentligen.

Det var länge sedan jag plockade fram min pappas gamla luftgevär, men i helgen var det dags igen. Det blev en riktig nostalgikick, ljudet, känslan och siktet tog mig direkt tillbaka till somrarna från förr. Samtidigt var det precis lika roligt som jag mindes det. Efter några rundor stod det ganska klart att luftgeväret definitivt kommer få hänga med fler gånger i sommar.

Patric grillade en bit oxfilé på ett helt nytt sätt i helgen, direkt på glödande björkved, resultatet blev verkligen över förväntan. Köttet fick en fantastisk röksmak och en perfekt yta samtidigt som det fortfarande var otroligt saftigt inuti.

Men innan middagen blev det en drink och kortspel på verandan.

Det har verkligen varit full fart hela helgen. Eftersom jag och Patric inte kom ut till landet förrän i lördags bestämde vi oss för att stanna kvar lite längre och åka hem först i morgon. Det känns så skönt att få ta vara på söndagen här ute, särskilt när vädret visar sig från sin allra bästa sida. En extra dag här känns verkligen som helt rätt beslut.

I fredags var det äntligen dags för Sofies stora dag, hon tog sin grundskollärarexamen och kan nu officiellt kalla sig låg- och mellanstadielärare. Stort, stort grattis fina Sofie, vilken fantastisk prestation och vilken tur alla framtida elever kommer ha som får ha dig som lärare.

Efter ceremonin väntade lite mingel där universitetet bjöd på bubbel och små vegetariska hamburgare, så himla trevligt och avslappnat efter all högtidlighet. Det blev många kramar, gratulationer och stolta leenden innan vi till slut gick ut i den ljumma vårkvällen för att försöka fånga den nyexaminerade på bild.

Haha, åh, det var inte lätt att försöka få ett vettigt kort på denna Donna, det är som att försöka fånga en tornado i slowmotion 😂 Vi skrattade så mycket åt alla mina totalt misslyckade försök att tårarna rann. Det finns verkligen inte en enda tråkig sekund med henne, varje bildsession blir ett helt litet kaosäventyr.

Fast jag tycker ändå att jag lyckades ta ett och annat riktigt bra kort!

Sofie försvann sedan ut i natten med sina gamla klasskompisar, medan jag och Patric mötte upp Corinne och Simon på en bar på Östermalm.

Kvällen fick verkligen ett så himla fint avslut, med öl, kortspel och sådär härligt avslappnat häng. Jag älskar verkligen att umgås med mina barn, det är bland det bästa jag vet. Att bara sitta tillsammans, prata om allt och ingenting och bara vara i stunden tillsammans … helt underbart.

.

Vart tar dagarna vägen? Det är redan slutet av maj och tiden har verkligen rusat fram i alldeles för hög hastighet. I onsdags var det som vanligt familjemiddag hos oss. Alla utom Chelsie kunde komma, och det var så roligt att vi blev så många runt bordet. Till middag bjöd vi på potatis- och purjolökssoppa, och efteråt blev det rabarberpaj med vaniljsås.

Jag älskar rabarber med sin friska, lite syrliga och nästan stingsliga smak. Jag funderar på att koka en burk rabarbermarmelad i veckan, det är ju så gott till kex och en bit riktigt god ost. Patric lyckades däremot ta kål på vår rabarberplanta på landet när han öste över ett helt berg av aska från bastun. Plantan blev allt annat än nöjd och vägrade ens försöka komma upp igen. I stället dök det upp mängder av smultronplantor där, de tog över platsen helt och hållet.

Förra helgen köpte vi därför en ny rabarberplanta, och jag har redan bestämt att vi måste köpa en till, en enda räcker ju inte!

Vilken skillnad det blivit på ljuset i vardagsrummet nu när byggnadsställningarna har försvunnit. Äntligen är takbytet klart, och efter ett halvår med byggarbetare utanför fönstret känns livet i lägenheten så mycket lättare och betydligt trivsammare igen.

Den här helgen väntar en massa roliga saker, och det känns verkligen härligt att ha något att se fram emot. I dag blir det en promenad ner till city, jag har några ärenden att fixa där.

Det har varit en regnig och ganska kylig vecka. Jag börjar bli riktigt less på det dåliga vädret, jag vill bara kunna värma mig och slippa alla lager med kläder. Men nu verkar det äntligen vända, och det ska bli så skönt.

Under veckan har jag fortsatt skrapa bort all färg från bordet som jag köpte för ett tag sedan, och det är verkligen ingen lätt uppgift. Det dröjde inte många skraptag innan jag insåg att bordet är målat med någon slags plastfärg som sitter som en stenhård hinna. Färgen har antagligen legat där i många år, vilket gjort att träet inte kunnat andas på väldigt länge, men det försöker jag råda bot på nu.

Det är bara att inse att det här projektet kommer att få ta sin tid, men numera har jag all tid i världen. Patric har haft stora problem med sin visdomstand och äter nu penicillin. Han har känt sig svagare än vanligt och ska få den utdragen, han väntar bara på en remiss. Fram tills dess är det bara att bita ihop… bokstavligt talat.

Medan jag har skrapat bord och målat en hylla har Patric arbetat med att lägga tak på pergolan, och det kommer att bli så bra när allt är klart. Nästa steg är att lägga stenplattor på marken, vilket blir ett betydligt tyngre jobb, både med grävningen och med att få plattorna på plats med rätt precision.

Det blev ingen båttur den här helgen. Vindarna och regnet har hängt i luften mest hela tiden, så båten har fått ligga kvar där den ligger. Men längtan efter riktiga sommardagar börjar bli extremt stark nu. Jag ser framför mig en varm och solig dag när jag packar en korg full med olika godsaker, kliver ner i båten och kastar loss mot ett mysigt ställe för att ankra upp och bara njuta av att vara på sjön. Jag hoppas att det händer snart!