Vilken isande kyla vi har i Stockholm och det känns i både kropp och själ. Numera känner jag inte alls igen mitt hår, det är spikrakt och ligger som en platt sufflé som sjunkit i hop på huvudet. Men vad ska man göra? Håret får helt enkelt ge vika tills vidare, det är överlevnad som gäller nu, eftersom mössan sitter tryckt på skalpen under dessa kylslagna dagar.

Jag kan inte minnas när jag senast frös så här, som om kylan flyttat in, slagit sig ner i väggarna och letat sig in under huden.
Jag kryper snabbt ner under filten, låter böckerna avlösa varandra. Det är knappt jag vågar sträcka ut lilltån,
rädd att den ska möta vintern och stelna till is.

Nu är jag less på det här kalla som aldrig riktigt släpper taget.
Jag längtar efter droppande takkanter, efter vårens första snödropp, ljusare dagar och mer värme.

Hittade denna ögonblicksbild och hinner tänka: alla barnen är samlade. Det finns bara detta. En fullkomlig närvaro, så tät och fin att jag inte längtar någon annanstans. Ingen kan nå mig här. Världen får rasa om den vill, jag skulle inte märka det. Tiden får gärna stanna, just nu, just så.

Jag älskar er.

André tog sin röntgensjuksköterskeexamen i juni förra året, och nu var det äntligen dags att fira med ett restaurangbesök. Han fick välja vart vi skulle gå, och eftersom han var sugen på schnitzel blev det självklara valet Moldau vid Hornstull.

Sofie kunde inte följa med den här gången eftersom hon behövde arbeta, och Simon befinner sig i de franska Alperna där han åker skidor. Det var alltså ett litet bortfall i sällskapet, och de var saknade, båda två.

Skål då!

Som förrätt tog vi friterade saltgurkor med gräddfil och lönnsirap. En minst sagt annorlunda kombination, men kanske inte helt i min smak.

Det var tur att Corinne varnade mig för de enorma schnitzlarna. Jag valde därför att beställa in en “liten” friterad godsak, men inte ens den lyckades jag äta upp, eftersom den var gigantisk

Tidigt i morse travade jag, i sällskap av Patric, upp till Rosenlunds sjukhus på Söder. Där väntade en magnetröntgen av ryggen. Nu är det bara att vänta och se, om en eller två veckor hoppas jag på svar.

När det var avklarat mötte jag upp Corinne på Sats. Vi gymmade i nästan en timme och efteråt var jag fullständigt slut, på det där ändå-ganska-sköna sättet. Resten av dagen har gått i ett långsamt tempo. Jag har mest skrotat runt och beundrat mina pärlhyacinter, de står där och är helt orimligt fina.

Jag har tränat ganska intensivt på Sats sedan september och är där flera dagar i veckan. Fokus har bland annat varit att bygga upp muskler kring mina problemområden, höft och ländrygg. Jag kan inte säga att det har förbättrat ländryggen, men möjligen har det gett viss effekt runt höften. Däremot har mina armar, min överkropp och min balans blivit tydligt bättre.

Under hösten bytte jag ut mina antihormonella tabletter mot ett annat märke, eftersom jag hade svåra biverkningar av de tidigare. Men oj, vad jag ångrar det, de gamla biverkningarna framstår nu som en lätt pust i jämförelse med de nya. Jag har en ny tid hos min cancerläkare nästa vecka och hoppas verkligen på att få byta igen. Jag räknar dagarna tills jag kan sluta ta dem; tyvärr återstår minst 547 långa dagar. Många väljer att avsluta behandlingen i förtid, men jag är inte en av dem. Jag kommer att fortsätta ta mina tabletter, även om jag inte mår bra av dem. Fuck cancer!

I veckan blev det en trevlig lunchdate på en indisk restaurang. Så där härligt lättsamt, att bara ses mitt i vardagen och äta något gott tillsammans. Som vanligt hade jag och Maarit massor att prata om,

Sofie meddelade att hon var jättesugen på en semla, så vi bestämde träff på Thelins nya café på Götgatan. Jag beställde en klassisk variant och satt nöjt och mumsade, medan Sofie var modigare och testade en kanelbullesemla. Chelsie valde en vaniljbulle och som sig bör fick hon all min överblivna grädde till den, eftersom jag aldrig riktigt varit särskilt förtjust i det där vita puffet.

I kväll ska jag på min keramik. Det är så himla kul att vara där. Tyvärr har jag insett att jag inte kommer att kunna dreja, jag klarar inte av den lätta böjningen i ryggen som krävs. Därför kommer det inte att fungera. Men det gör inte så mycket, jag får njuta av leran på andra sätt.

Jag tycker om att ha byggprojekt på landet, både stora och små. De senaste åren har vi byggt en rejäl altan vid vattnet och en bastu, och förra året blev det en stor glasveranda i anslutning till stugan. I år har vi bestämt oss för att ta tag i allt småpill som ännu inte hunnits med. Men vi kunde ändå inte låta bli att klämma in ytterligare ett byggprojekt, att bygga vidare på vår pergola.

Vi kommer att sätta dit ett kanalplasttak och anlägga en ny stensättning. Det bästa av allt är att vedspisen som vi fick av vår granne ska muras in i pergolan och med lite kärlek kommer den att bli jättefin. Dessutom ska trappen ner mot grillområdet färdigställas, och utrymmet under den nya altanen ska också göras klart.

Det känns fint att ha något att se fram emot, och det är absolut ingen brådska att få allt klart. Samtidigt känner jag min man väl, när han väl bestämmer sig för något är han som en duracellkanin. Vi tycker båda om att planera och klura på projekt, inte minst förbättringar av husen och tomten. Våra helgkvällar kan ibland helt enkelt bara handla om hur vi ska ro saker och ting i land.

Chelsie behövde hitta en födelsedagspresent, så hon och jag begav oss till Östermalmstorg, där hon fann den på nolltid. På vägen mot min favoritaffär en bit ner mot Strandvägen passerade vi Hedvig Eleonora kyrka, och jag blev genast nostalgisk. Jag och Patric gifte oss i den kyrkan för 28 år sedan, mysigt att helt apropå gå förbi platsen där man gifte sig. Men den här gången hade vi andra ärenden, så vi skyndade vidare och slank in på À la Carte-affären.

Efter några trånande blickar på allt fint i butiken slog jag till på det jag hade letat efter ett tag, en charmig ägghållare som jag sökt efter länge. Jag tycker den är både praktisk och fin, och dessutom passade den perfekt i köket.

Jag måste också tipsa om en dokumentär på SVT som heter ”Maga-familjens sönderfall”. Den skildrar händelserna den 6 januari 2021 och berättar varför sonen i familjen valde att ange sin egen pappa till FBI, pappan som befann sig längst fram under stormningen av Kapitolium. Det är en stark och mycket sevärd dokumentär, och det gick inte att undvika att få en klump i magen. Just nu har SVT flera bra dokumentärer som är värda att se.

Häromdagen fick jag frågor från en vän som undrade om jag inte tycker att det är tråkigt att bara vara hemma i hemmets lugna vrå och vad jag egentligen gör om dagarna när jag är sjukskriven. Mitt svar är att jag är ganska van vid att vara hemma själv. Under tio års tid arbetade jag som jourhem, och därefter har jag tidigare varit långtidsjukskriven, både i samband med bröstcancer och på grund av mina rygg- och höftproblem.

Visst kan jag sakna min arbetsplats och mina arbetskamrater som jag träffade dagligen, men jag har inga problem med att sysselsätta mig själv. Jag går på keramik en dag i veckan och tränar på Sats minst tre dagar i veckan. Däremellan promenerar jag fikar, lyssnar på och läser böcker samt träffar vänner och förstås, familj.

Mina dagar fylls upp helt naturligt, utan att jag behöver planera särskilt mycket. Jag är långt ifrån uttråkad, och mina höft- och ryggbesvär gör dessutom att jag behöver en lugnare tillvaro med vila emellanåt, så det går ingen nöd på mig alls!

Efter Rönninge- och Bodenmordet och med tanke på hur samhällsklimatet ser ut köpte jag ett överfallslarm till vart och ett av barnen. Jag är medveten om risken för en falsk känsla av trygghet och att larmen inte alltid avskräcker en förövare, men sammantaget tycker jag ändå att det är bättre att ha ett än att stå helt utan något att ta till. Dessutom är de relativt enkla att använda.

I morse styrde vi, efter ett varv till Sats, vår kosa mot landet. Det var otroligt skönt att komma hit. Så här års är det knappt en kotte i farten, de flesta har enklare sommarstugor som inte är vinterbonade. Tack och lov är vår det, och med en fjärrstyrd värmepump möts vi dessutom av värme redan när vi kliver innanför dörren. I kväll väntar en varm bastu och en kall öl. Livet känns väldigt härligt just nu.

Årets första semla slank ner i strupen i ett enda nafs. Jag föredrar semlor med hasselnötskräm och den här gången blev det dessutom en vegansk rackare, riktigt god.

Corinne och Sofie har börjat plugga Jöken (juridisk överkurs) . Båda två kände att det vore bra att fördjupa sina kunskaper i det området. Chelsie har också börjat plugga, hon har börjat läsa kandidatprogrammet i historia på SU (Stockholms universitet) och har tagit tjänstledigt från Max. I och med studierna får hon bra studentrabatter, bland annat på SATS. Förra veckan hängde hon och jag där varje dag. Chelsie har verkligen blivit superträningstaggad, medan jag mest har dragit på mig ordentlig träningsvärk i armarna. Men det är verkligen roligt att ha fått en träningskompis.

I förra veckan tog jag en fika med Sofie. Sedan hon blev klar grundskollärare känns hon märkbart lugnare och mer tillfreds, och jag hoppas innerligt att det håller i sig. Häromdagen fick hon dessutom tillbaka sin examensuppsats, med toppbetyget A. Stort grattis!

Jag köpte hem tulpaner i veckan och o´boj, vad de livade upp må jag säga, dessutom skvallrar de om ljusare tider.

Under helgen har Patric och hans kompis gått på en svetskurs för nybörjare på Skeppsholmen. Den kunskapen kommer att passa utmärkt att ta med sig till landet.

Själv har jag haft fullt upp med både en spontan tjejträff i fredags (Sofie, Chelsie och jag) och en familjesushimiddag i lördags, denna gång utan Sofie, hon arbetade. Däremellan har Corinne, Simon, Chelsie och jag varit flitiga på Sats.

Det var Chelsie som stod för nästan allt sushigörande, med lite hjälp från mig och Patric. Det blev en riktig succé: jättegott och kul att få använda den jättestora skärbrädan.

Corinne och Simon hade med sig en flaska sake som de bjöd på, och till min stora förvåning var den riktigt god. Chelsie valde i stället en Supermanläsk, som var rysligt blå.

Helgen rundades av på mysiga Zum Franziskaner i Gamla stan. Jag och Patric firade 34 år tillsammans och jag kan inte annat än att känna tacksamhet och glädje inför lika många år till med världens bästa man vid min sida

Det känns skönt att januari snart är över. Det är en tung månad i alla bemärkelser, mörk, lång och seg. Nu ser jag fram emot februari, en härligt kort månad som brukar kännas lite lättare.

Det är bortom mitt förstånd att Trump alltså vill äga en del av ett nordiskt land och kan tänka sig att invadera en demokrati. Det finns inte ens ord för detta VANSINNE!

I lördags kväll skrev Trump att han inför tullar på 10 procent mot Danmark, Norge, Sverige, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Finland, eftersom de har uttryckt sitt stöd och skickat ett fåtal militärer till Grönland. Tullarna ska gälla från 1 februari och höjas till 25 procent 1 juni. Skälet till att han vill äga Grönland är enligt Trump att han vill avlägsna ett ryskt och kinesiskt hot mot Grönland.

Trump skulle enkelt kunna bidra till att Ukraina vinner kriget om han verkligen ville få Ryssland ur spel. Men det verkar han inte vilja. I stället lägger han skulden för utebliven fred på Zelenskyj, trots att det är Putin som vill ta makten över Ukraina. Samtidigt hyllar Trump Putin och tar öppet hans parti. Säg mig: vari ligger logiken?

”Europa utsöndrar svaghet”, sade USA:s finansminister Scott Bessent på söndagen. Han syftade på Europas bristande förmåga att försvara Grönland mot Ryssland och Kina, men uttalandet fångar också väl Trumpadministrationens syn på sina allierade.

Ulf Kristersson tog till orda: ”Vi låter oss inte utpressas”, skrev han på X. ”Det är bara Danmark och Grönland som beslutar i frågor som rör Danmark och Grönland.”

Lite ironiskt är det dock med tullarna: 96 procent av kostnaderna faller på amerikanska företag, som antingen tvingas ta tullsmällen själva eller höja priserna. Det står i direkt strid med Trumps budskap om att utländska företag skulle betala tullnotan. Det är hög tid för Europa att svara kraftfullt på Trumps återkommande hot. Europa måste stå upp för sig självt, vi kan inte acceptera att leva under ett amerikanskt, maffialiknande styre.

Sist men inte minst skriver Trump ett brev till Norges statsminister där han förklarar att hans planer kring Grönland hänger samman med att han inte tilldelades Nobels fredspris. Eftersom Norge inte gav honom priset anser han sig därför inte längre skyldig att enbart verka för fred, utan i stället göra det som är ”bäst för USA”. Mamma Mia,VA?

Det är inte mycket snö kvar på landet, det mesta har töat bort. Jag tycker egentligen om den kritvita snön, den lyser upp omgivningen när mörkret pockar på. Samtidigt är det, för min egen fysiska hälsas skull, bättre när den lyser med sin frånvaro. Det är helt enkelt lättare att ta sig fram utan att behöva fundera alltför mycket på hur jag sätter ner fötterna.

I veckan var jag på Karolinska sjukhuset, där jag deltar i en studie kopplad till ett forskningsprojekt som undersöker risken för att utveckla ledgångsreumatism. Enligt läkaren var min risk minimal, vilket var skönt att höra. Men hon nämnde också något annat, som jag tyckte var intressant: att jag har ett överrörlighetssymtom. Jag har ju alltid vetat att jag är överrörlig i händerna och har mest sett det som ett litet ”party trick”.

Jag kan alltså böja mina fingertoppar på ett hel onaturligt sätt. Genom åren har jag sett en och annan som kan böja ett eller två fingrar, men inte alla fingrar samtidigt och på båda händerna.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över mina handskills, eftersom de har varit helt naturliga för mig. Men när läkaren tog upp det väcktes min nyfikenhet. Det finns ett syndrom som stämde väl in på mig, Ehlers-Danlos syndrom.Det är en grupp ärfliga bindvävssjukdomar där kroppens bindväv, som ger stadga åt leder, hud och blodkärl, fungerar sämre än normalt. Jag kände igen mig i flera av symtomen för EDS, men inte i alla.

Under de senaste åren, särskilt efter bröstcancern, har min kropp haft allt svårare att återhämta sig. Min astma har varit rekorddålig, höften gör konstant ont och ländryggen, som jag haft problem med sedan barndomen, har blivit ännu sämre. Som följd av detta har jag tillbringat åtskillig tid hos husläkaren och lämnat otaliga blodprover, där läkarna har konstaterat den ena sällsynta diagnosen efter den andra, uppradade som ett pärlband. Det känns ändå märkligt att vid 61 års ålder inse hur lyckligt ovetande jag har varit om allt som pågått i kroppen. Kanske är det tur, eftersom jag inte har lidit särskilt mycket av det tidigare. Men nu, med åldern och bröstcancern bakom mig, har lite olika krämpor kommit i kapp, men jag är fortfarande ”still going strong”.

Efter fyra års slit med blod, svett och tårar är Sofie äntligen klar grundskolärare. I dag tog hon examen och man skulle kunna tro att det vore nog. Men inte för den här ångmaskinen, nej, hon tröskar vidare. Under våren läser hon dessutom sista terminen för att bli mellanstadielärare. Och varför stanna där? Det skadar ju inte att samtidigt klämma in JÖKEN (juridisk översiktskurs) och en HR-kurs också, vem vill egentligen begränsa sig? Just det. Och mellan allt detta blir det förstås även lite barjobb.

Stort, stort grattis, Sofie!💖 Att få följa din resa, se ditt slit och din envishet, har varit helt fantastiskt, så mycket kämpaglöd, så mycket hjärta. Du har varit så otroligt duktig. En stolt mamma, rakt igenom.

Det har varit en helt fantastiskt fin helg, med krispig kyla och en sol som har strålat från morgon till kväll. Solglasögonen har åkt på oftare än jag trodde var möjligt den här tiden på året, jag har njutit av varenda sekund. Helt underbart!

I lördags tog vi en tur till Västerås för att köpa virke till ett nytt byggprojekt som Patric har på gång. När vi hade handlat byggskivorna svängde vi förbi min favoritsecondhand och hittade åtta djupa tallrikar från Rörstrand.

Det jag blev mest häpen och glad över var nog ändå priset.

Isen hade lagt sig ordentligt, så Patric borrade upp några pimpelhål en bit utanför vår brygga, det var hög tid att börja pimpla.

Det blev inte det minsta napp, antingen var fiskarna redan mätta eller så misstänkte de ett bakhåll, vem vet vad de fula fiskarna tänker?

Apropå fula fiskar. Jag saxade detta repotage från DN’s skribent Martin Gelin, han skrev följande: ”I ett videoklipp från gymnasiet förklarar den unge Miller ilsket vad som driver hans politiska engagemang. Någon tyrannisk wokesocialist till klasskamrat bad honom plocka upp skräp som han nonchalant slängt på skolgården och Miller kan inte förstå denna förödmjukelse. ”Är jag verkligen den enda som är trött på att bli tillsagd att plocka upp skräp, när vi har gott om vaktmästare som får betalt för att göra det?”” sade Miller. Men nu har Millers bittra och chauvinistiska världsbild blivit USA:s.”

Bild:Lotta sjöberg